Är Nicke Andersson sveriges Dave Grohl?
Det är med denna fråga arbetet med Nicke Anderssons katalog tar sin utgångspunkt. Ytligt sett ter det sig kanske som att så skulle vara fallet. De var trummisar i punkband under sina formativa år. Senare i livet skulle de båda bli karismatiska frontfigurer med mikrofon och snordyr gitarr. Men ärligt talat tror jag att hypotesen spricker på att Nicke Andersson druckit fruktansvärt många fler folköl än Dave Grohl.
Grohl tillhörde en gång i tiden HC-scenen runt Washington D.C. Andersson kan emellertid inte fly kommunala musikskolan och Svensk, luthersk höstdagjämning. Oavsett om det är i punken, dödsmetallen eller garagerocken är det så svenskt, det är så uppförsbacke med trampmoped. Musik som den yttersta bekräftelsen på att allt är fullständigt åt helvete och att tjejerna ändå inte är intresserade. För Grohl, inbillar jag mig, var musiken snarare ett löfte om, och ett verktyg för, ett bättre, roligare och friare liv och samhälle.
Det är alltså en fråga om vilka metafysiska krafter man åberopar med hjälp av musiken och livet som kulturarbetare. Andersson har aldrig varit en gräsrot. Men jag är inte arg på honom för det.
* * *
Under åttiotalet begår de båda herrarna band-debut. Jag är säker på att band som Parodi, Maximal Skandal, Belsen Barnen (Andersson), Freak Baby, Mission Impossible och Dain Bramage (Grohl) finns att tillgå på diverse bootlegs. För mig är de otillgängliga och utgör således bara symboliska indikationer. Det är först med Scream – varifrån Kurt Cobain ska ha rekryterat Grohl – den stilistiska genealogin här blir fullt ut genomförbar. Samtidigt, under slutet av åttiotalet, spelar Andersson i The Clint Eastwood Experience. Det finns ett tribute-band, men att få höra hur originalet lät visar sig svårt. Det är först med Nihilist Andersson finns tillgänglig för en bred och historiskt intresserad publik. Ett retrospektiv finns att tillgå, vilket sammanfattar två år av eko-utrustad dödsmetal av relativt hög kvalitet. Det är inte tight men det är våldsamt och konsekvent genomfört. “Carnal Leftovers” tillhör kanske det starkaste numret. Nihilist blir senare Entombed. LG Petrov – som skriker från magen i båda fallen – hittar sitt karaktäristiska uttryck vilket i slutändan gav Entombed sin självklara roll i den svenska metal-berättelsen.
Det är förstås under nittiotalet saker händer för både Grohl och Andersson. För Grohl är det oväntat totalsuccé med Nirvana och för Andersson står fortsatt idogt arbete med att etablera Entombed som ett stort namn inom en genre som aldrig någonsin kommer att stå som emblem för en hel generation – dödsmetal. Men det är också under nittiotalet Hellacopters och Foo Fighters föds.
Kanske var det den svenska bronsyran 1994 som fick Andersson, tillsammans med Dregen från Backyard Babies, att starta Hellacopters. Samtidigt etablerar Kurt Cobain sig själv som självmördare. Grohl är förlorad. För mig har det alltid varit de två första plattorna som skapat djupare resonans i kroppen. Supershitty To The Max! (1996) peakar dock för tidigt. “Gotta Get Some Action now”, skivans första spår, avslöjar på sätt och viss Anderssons och Dregens ambitioner för lätt. De efterföljande låtarna har styrka men saknar versaler. Det är på Payin’ The Dues (1997) universum rättar ut sig så att alla linjer står i extra mycket curry. Alla låtarna är hits. Det är fruktansvärt bra. Detroit-gunget sitter mycket bättre över höften och enbart refrängernas förträfflighet, misstänker jag, ger Nicke Andersson möjlighet att etablera sig internationellt som en garagerockens eventuella frälsare. Kanske är det skivomslaget. De har gömt undan den där pojkrums-fascinationen för morbida serietidningar. Genast blir det mycket sexigare.
Med landsbygdsfyllans gräsfläckar kvar på ändalykten börjar alltså Hellacopters röra sig mot Detroit, soul, sex och synkroniserade scenrörelser. Rock’n’roll med självförtroende. Kanske är de där tjejerna intresserade ändå. Jag är det i alla fall. På sätt och vis överlever energin en bit in i High Visibility från 2000. Plattan kan dock inte rymma från sin roll som tydlig gräns mellan Hellacopters relevans och icke-relevans.
Under perioden figurerar Andersson i högst lyssningsbara Hydromatics som gör klassisk amerikansk bensinstations-rock. Bagatellartat – men med viss charm.
För sedan kommer By the grace of God. Med låten “carry me home”. Förlåt, men är inte detta Foo Fighters egentligen? Det är släpigt och anthem. Det är så vedervärdigt tråkigt. Det är som att sitta i en halogen-upplyst föreningslokal i Bollebygd och lyssna på The Eagles Samtidigt som man är lite osäker på om det går någon mer kvällsbuss in till stan. Det är inte konstigt att de på den efterföljande platta utlyser rockens död.
Perioden mellan 2004 och framåt präglas av ett antal från starten välfinansierade band. The Solution med sin soul/R’n’B-standards samt Imperial State Electric som ger oss Hellacopters inom parenteser. S to the K to the H. Smärtsamt Kompetenta Hobbyband.
Det är alltså egentligen runt sena Hellacopters och vad Foo Fighters skulle bli som det hela blir såväl intressant som klurigt. Grohls musik i Foo Fighters blir successivt allt mer rockens svar på Fischer-Price, de konstnärliga uttrycken allt mer i linje med Carlings personalpolitik. Samtidigt som Hellacopters går vilse i pop-nummer med boogie-woogie-piano som det enda ankaret i någon slags rock-botten. Det är så jävla bekvämt. Herrarna har tveklöst gjort stilbildande och seriöst bra musik. Men på ren uteslutningsmetod är Nicke Andersson Sveriges Dave grohl. Carry me home.
Lars har valt att punta med besked om vem som tar över grammofonnålen nästa vecka och ber om att få återkomma i frågan. [red. anm.]