Jag skulle aldrig tävla i musik. Bara tanken på något så befängt kan få den starkaste matador att bli matt. Så matt och yr att han skulle bli tvungen att sätta sig ner och vila en stund. Det har alltid varit min åsikt och jag är ganska övertygad om att det kommer förbli så. Jag tycker det är en sund åsikt att hålla fast i när världen runtomkring rasar och när man tvingas höra BWO för tionde gången på radion. När man dagligen, vare sig man vill det eller inte blir matad med diskussioner om sådana saker man trodde ingen någonsin var intresserad av. Nordman. Till exempel.
Jag är samtidigt ganska övertygad om att även om Drive-by Truckers hörde mitt resonemang skulle de bli alldeles matta. Så matta att de var tvungna att sätta sig ner och vila en stund. Men då har de högst troligen heller aldrig hört talas om BWO. Vilket jag tror vi alla ska vara glada för. För det finns vissa höjder som vissa artister når och vissa artister aldrig någonsin kommer i närheten av. Det tror jag man kan säga utan att det innebär att man tävlar i musik.
För det är något visst med Drive-by truckers. Ibland lyckas dom bara på ett intro-riff säga mer än vad en längre novell lyckas göra. Förmedla en känsla som infinner sig direkt utan att någon berättarröst behövs. Öppna vidderna till ett landskap man aldrig sett och som finns en halv värld bort. För så långt bort ligger Zip City. Med en brännande närvaro skjutsas man igenom ett sydstatslandskap som aldrig känns så närvarande som när Mike Cooleys tunga stämma sjunger.
Jag säger inte att en låt kan förflytta ett berg. Jag tror det är fysiskt omöjligt. Men jag tror att om det var möjligt så är det just Zip City som skulle göra det. Utan att behöva sätta sig ner och vila en stund. I sanning världens bästa låt.